Vasaspinning.

Tre timmar. Fem instruktörer. 30 tappra deltagare. Det var förvånansvärt roligt (med tanke på att man ändå sitter på en cykel i tre timmar utan att komma framåt), precis så jobbigt som jag hade hoppats på och inte minst så var det så härlig stämning att jag nästan hade gått med på en etapp till. Men ändå inte. Efter jag kört min sträcka var jag lite mör i benen. Det råkade liksom bli ganska jobbigt (jag har ju inte kört på två månader, jag har helt förträngt vad som är en rimlig nivå). Andreas körde den avslutande sträckan och nånstans där under näst sista etappen tänkte jag mest att det måste vara slut snart för det finns ingenting kvar att ge. Men det fanns det ju såklart. Det finns alltid krafter att hämta till tonerna av Leila K.

Efteråt har jag mest varit hungrig. Och seg i benen. Jag har suttit ganska mycket på jobbet och imorgon när jag kommer hem tänker jag att jag ska ut och jogga lite. Om stormen lägger sig, vill säga. Mycket gör jag, men jag springer inte i storm. Jag hatar blåst.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s