Det här med bakis är ju en fruktansvärt bra motivation.

Jag åkte hem från jobbet, inte alls taggad för ”löpning” (jag kunde knappt gå, springa kändes som en utmaning), och det första jag fick syn på var Johan som låg utslagen i sängen. Asbakis. Det gjorde ju att min opepp byttes ut mot skadeglädje och istället fick mig att vilja springa lite lite mer än vad jag faktiskt tänkt innan. Efter diverse motigheter, relaterat till tekniska detaljer såsom hörlurar och telefoner, gav jag mig iväg på torra gator i strålande solsken. Hade jag inte haft årets värsta mjölksyra i låren hade det varit en riktigt skön runda, men det klart att det överskuggades lite av att jag bara lyckades lyfta fötterna precis så högt som krävdes för att inte snubbla. Precis innan svängen som ledde till sista backen fick jag dock lite hybris, sådär som jag kan få, och styrde in på extrasvängen. ”Vem vore jag om jag inte utmanade” tänkte jag, och sen sprang jag klart omvägen och hurtade uppför trapporna. Johan låg och sov när jag kom hem. Med en kylklamp på huvudet. Jag är hellre hurtbulle framför festprisse alla dagar i veckan.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s