Som en Duracell-kanin kände jag mig. Helt klart värt alla de där skitpassen.

Med risk för att låta som en hackande skiva. I-N-S-T-Ä-L-L-N-I-N-G. Jag var som i en bubbla, visste knappt vilken dag det var, knallade ner till gymmet, taggade till och körde mitt bästa cirkelpass på flera månader. Jag kände mig hur stark som helst, och det var helt fantastiskt roligt att träna idag. Inställning. Bestäm dig, bit ihop, kör.

Imorgon blir det vilodag. Jobbar 8-22.30 så såna dagar måste jag prioritera sömn före träning. Inte alls i enlighet med mina principer egentligen, men vad gör man.

Annonser

”Powernap”

Jag skulle lägga mig och vila ögonen en liten stund förut, vilket givetvis slutade med att jag vaknade 50 minuter senare av att jag dreglat ner hela kudden och drömde konstiga drömmar. Så nu har jag försökt vakna sen dess, vilket har gått sådär, och ska blanda till en pwo, svida om och knalla bort till gymmet igen. Det är dags för cirkelmys, och jag kan ju villigt erkänna att det har funnits dagar då jag varit mer peppad för just det. Men så kommer vi ju tillbaka det där med inställning. Det kommer gå skitbra det här, jag är stark.

Och jag kommer tjata om det tills jag dör. Inställning hörrni, inställning.

Dagen startade sisådär 04.47 med en känsla av att min blåsa höll på att sprängas. Den gjorde inte det (eftersom jag givetvis vidtog, utifrån givna situationen, passande åtgärd), men resultatet (sömnlöshet) var nog så irriterande. Somnade aldrig om och när klockan ringde 06.10 kändes det mest som ett hån. Jag ville mest skrika till mobilen att jag ”JU REDAN ÄR VAKEN FÖR HELVETE”, men eftersom jag var på jobbet och ska framstå som en någorlunda vettig förebild, så lät jag bli. Jag gick upp, gick runt på väckningsturné och satte mig sen och åt frukost till ljudet av Nyhetsmorgon. Sen så småningom blev kl 9 och jag slutade jobba och åkte och handlade mat istället. Hem, byta om, och sen traskade jag vidare ner till gymmet. Mia väntade tålmodigt och vi snicksnackade lite om tvåminutersintervaller, men kände oss rörande överens om att både kropp och psyke inte fixade annat än enminutare idag. Tio stycken med 30 sekunders stående vila emellan blev det, och trots trötthet och diverse små hinder på vägen så utmanade vi oss själva och gick av löpbanden nöjda och glada. 100 crunches senare slog vi oss ner i stretchhörnan och försökte räta på benen (okej, JAG försökte räta på benen, Mia var som gummi i kroppen i jämförelse). Allt som allt var det ett bra pass, och trots att jag ligger lågt energimässigt så känner jag mig bara starkare och starkare. Men det är ju så, allt sitter i huvudet

Madde – löpbandet 1-0

Jag sprang 12km på löpbandet imorses. Det gick tungt, var långtråkigt och det tog en timme, men likväl så sprang jag 12km på bandet. Jag har inte sprungit längre än elva km sen i oktober. Det har liksom blivit bortprioriterat till förmån av sån där ”annan” träning. Inte längre. Nu ska jag och min löpning hitta varandra igen, för det är ett förhållande som betyder väldigt väldigt mycket för mig. Imorgon blir det intervaller.

Det är när man frågar sig varför man går med på att hetsas hela tiden, och alltid får svaret ”för att du älskar ju det här”, som man inser att det alltid kommer finnas lite mer att hämta.

Ja just det, träningen. Hanna har lagt in ett extra cirkelpass i veckan, så idag premiärade hon 45 minuter cirkel, med mer fokus överkropp och kondition. Hon uppgav i inledningen att varannan station var pulshöjande. Grejen med Hanna är bara att när hon säger varannan, så menar hon ”varannan”. Det är alltså lite godtyckligt med henne. Man ska inte lita för mycket på vad hon säger om hon har ett elakt flin över hela ansiktet (vilket hon, utan undantag, ALLTID har när hon ”välkomnar” deltagarna till cirkelpassen), då ska man ta sin vattenflaska och sin levnadsglädje och fly. Jag stannade dock kvar, tänkte ”hur svårt kan det vara, det är ju bara 45 minuter idag”. Det gjorde Lars och Ulrika också, och vips så hade det gått sex övningar och vi frågade varandra vad fan vi gjorde där från första början. Så till sist var passet slut, och då hade ju en normal människa tackat för sig och gått hem. Jag och Lars och Victoria (som inte hade cirklat, men likväl tränat ett ryggpass som är upplagt av ingen mindre än Hanna herself) satte oss med våra shakers och hade picknick i väntan på att Andreas skulle göra entré och hetsa oss igenom ett spinningpass. Vi hade aminosyreprovning och åt riskakor, och så skvallrade vi lite, så som jag tänker mig att man gör när man har picknick. Sen kom Andreas och vi ångrade oss lite igen, men gick snällt in i salen och ställde in våra cyklar. Sen brakade helvetet lös och jag dog spinningdöden, och hade det inte varit för att Andreas tryckte in ”the dark side” helt för min skull, så hade jag börjat gråta och gått därifrån. Det var inte spinning vi ägnade oss åt därinne, det var tortyr. Och jag älskade det, rakt igenom.

Jag vill mena att jag själv har ett fullt normalt förhållande till serier. Sen att Oliver-perioden i OC alltid är en psykisk påfrestning känns mer som ett tecken på att jag faktiskt är en människa som har känslor, än någonting annat.

Bitterheten efter gårdagen har lagt sig litegrann, och när jag vaknade upp imorses efter en välbehövlig sovmorgon (jag vaknade tio över åtta, det får ju ändå finnas gränser) så mådde jag mycket bättre igen. Så pass bra att jag tog tag i att dammsuga och torka golven innan frukosten. Sen tog jag även tag i det där med attlära mig att faktiskt vila och koppla av när jag ändå är ledig, så jag placerade mig i Johans soffa, och så såg vi på True Blood. Det är Johans andra serie, någonsin. Jag förstår ingenting. Jag som i regel följer sisådär sju serier samtidigt (jag vet inte, men det kan ju också vara någonting som har att göra med mitt sjuka behov av att vara så effektiv så möjligt) förstår inte hur man kan ha missat ALLA serier utom en. Det känns inte sunt. Så nu jobbar vi på det.

Ja nä men det var ju just typiskt.

Det blev ingen musikal. Jag kom hem från jobbet, la mig på soffan och tyckte synd om mig själv för att jag begåvats med världens känsligaste mage. Sen ringde jag Johan och bad om färdtjänst till Apoteket, men det slutade med att han åkte själv och jag la mig på hans soffa med en vetesäck på magen. Där har jag legat sen dess, knaprat omeprazol och skickat vetesäcken in och ut ur micron. Jag har fått mat, kärlek och skumtomtar (”tycka-synd-om”-känslan är starkare än ”zero-sugar-januari” just idag, så så fuck det bli), och magen känns okej så länge jag inte rör på mig. Sammanfattningsvis så hatar jag min mage lite mer än vanligt idag, jag hade verkligen sett fram emot att gå på Cats, umgås med Mia och ha en rolig söndagskväll. Jag hoppas det har lagt sig tills imorgon. Jag ska träna då.